- everyone deserves to sparkle

Innan varje pass är jag faktiskt nervös. Men så fort jag kommer igång så släpper det. Får värsta kicken av att se när folk verkligen tar i och ger allt. Värsta energiboosten och gåshuden. Sista sekunderna av passet, allas plågande ansikten, svetten som droppar och känslan när man vet att 25 sekundersspurten är klar. Återhämtningen. Kroppen är fascinerande. Den klarar av mer än vad vi tror. "Tackar" vi någonsin kroppen? Jag har lärt mig att uppskatta min kropp när den fungerar som den ska. Har alltid tagit förgivet att jag kan göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Men, efter att mina diskar och ischiasen började krångla, och smärtan som jag har upplevt (fyfan) och inte kunna fungera normalt, så har jag lärt mig att kroppen ändå är skör. Man måste ta hand om den. Kanske inte alltid köra på i 180. Inte meningen att vi ska skada kroppen när vi röjer på, utan stärka den! :) Hur som helst, det jag egentligen ville komma till, är att vi är bra på att klaga och gnälla när det gör ont, men tackar och njuter inte när det faktiskt funkar som det ska! Iallafall inte jag, för ens nu!