"Hur mycket tycker du att du är värd som människa?
Människor har en tendens att nöja sig med lite fast de har en potential att få så mycket mer i sitt liv. Så mycket mer glädje, lycka, framgång, trygghet, kärlek, you name it. Vi är värda så mycket mer.
Jag tror att det är svårt att vara lycklig om du inte känner att du får ut det du har inom dig. Det kommer att gnaga i dig att veta att du kunde blivit så mycket mer, gjort så mycket mer och haft så mycket mer.
Helen Keller sa en gång: ”Man kan aldrig nöja sig med att krypa när ens drift är att flyga”
Om bra kan bli bättre – varför nöja dig med okej?
Om mästerlig är inom räckhåll – varför vara medioker?
Om mycket är möjligt – varför bara sträcka dig efter lite? Låt den här dagen bli en dag då du visar vad du är värd och att du faktiskt är värd det!
”Somliga ger upp sina strävanden när de just är på väg mot målet. Andra når en seger genom att i sista stund sätta in större ansträngningar än någonsin tidigare.” – Herodotos
Vem har sagt att du inte skulle vara värd att få leva din dröm?"
Läs tredje stycket nerifrån http://gittanbakar.blogspot.se/2010/07/tiden-gar-fort.html
För två år sen var det en liten parentes i mitt liv att jag skulle brunka mig igenom två år på IHM. För två år var det mycket i mitt liv som var parenteser. Ingen big deal att jag skulle börja plugga, tänkte att jag skulle glida genom skolan och klara allt galant (hur fan tänkte jag då?!). Mycket snack och liten verkstad. Hade STORA planer, men gjorde inte ett skit med planerna. Sen började jag plugga. Som en smocka i nyllet fick det mig att inse både det ena med det tredje. Varför ska jag gå runt med massa planer och drömmar om jag inte gör nåt åt dom? Sagt och gjort! Nu har jag diplomet i min hand. Tack alla ni som trodde (eller åtminstonde låtsades tro hahaha) på mig när jag själv tänkte att allt gick åt skogen.
Under hela min utbildning har min hjärna varit helt uppe i kurser, böcker, tentor, pengar (som aldrig fanns haha), ångest, stress och glädje. Jag har satt mig själv på pottkanten x antal gånger och gjort annat istället för att plugga till tenta. Det fanns andra saker som var roligare. Det straffade sig! Så jävla hårt. Nu sista terminen har jag slitit som en dåre för att ta igen det jag missat. Tack vare dålig karaktär. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara det. Karaktären byttes ut till det bättre. Jag kom tillbaka som skrällen. BOOM!
Det är ändå med blandade känslor som jag nu ger mig ut i arbetslivet på riktigt (ja jag har ju såklart jobbat innan jag började plugga). Men nu är det verkligen på riktigt. Jag jobbar med det som jag har pluggat till. Säcken knyts ihop nu. Its for real now. Nu är det inte på lek längre.
Summa kardemumma. Nu är jag klar. Och det känns så JÄVLA skönt. Allt slit, all ångest (nästan all) har varit värt det nu i efterhand. När man väl sitter i skiten och är beredd att ge upp. Kasta ut böckerna från balkongen, krossa miniräknaren med hammaren, riva anteckningarna i tusen bitar. Skrika i kudden av frustration. Då sitter det i skallen. Den envisa jävlen kommer fram, skriker i skallen att det bara är mesar som ger upp. Och så fortsätter man några timmar till. Det är så det funkar. Vill man så går det, då gör man det. Huvudet i kaklet.
Nu är nästa mål att bli godkänd av SATS. 100% fokus där nu. Jag är utbildad och klar cykelinstrukör. Jag strävar efter att ha SATS som arbetsgivare. Visst, jag kan söka på Friskis och dom andra också. Men icke! Så, jag behöver er hjälp. Jag behöver er närvaro i cykelsalen så jag har lite att jobba med. Lite utmaning, alla är välkomna. Jag har mitt lilla gäng på 4-6 pers som kommer varje gång (TACK!!). Cykelvana som icke cykelvana. Lagom promotion av mig själv här nu MEN Sats Tule varje torsdag kl.19 är det cykelklass i "utbildningssyfte" med mig. Våga testa en gång, är det inte din grej så fine jag tar det. Rata aldrig nåt innan du testat ;) Jag lovar att det blir en svettig upplevelse!
Nån har dragit ur proppen. Stel-, stress-, hets- och ångesproppen. Hejdå med dig din jävel! Hoppas att vi aldrig mer ses!!!!!!!!! Så jävla skönt. All press och stress och skit släppte. Har gått på helspänn i några veckor nu. Som en duracellkanin. Det har bara bara varit "kör, kör, kör, kör hela vägen in i mål". Nu har jag passerat målet. Det ligger bakom mig nu. Det gick så fort. Tjoff så var allt klart. Allt som jag har kämpat och slitit för är över. Klart. Slut. Fixat. Finito. Kan nästan beskriva känslan som tomt. Eller är det fritid som är det rätta ordet kanske? Jag har nu officiellt fritid. Behöver inte planera mina helger för plugg. Förstår ni! Helg = ledigt! Hurra :D
Hade nån konstig känsla i kroppen i torsdags efter allt. Hjärnan hade liksom tagit paus efter presentationen men det var fullt ös på kroppen. Blev total blackout och kortslutning på cykelklassen. Helt disträ och virrig. Började fundera mitt i passet hur i hela friden jag gör när jag ska klippsa bort mig från pedalerna. Varför börjar jag ens tänka på det mitt i allt?? Jag vet ju hur man gör, sitter i ryggmärgen. Fick en attack av den Bergstenska förvirringen där ett tag. Tur att jag inte började cykla baklänges!
Och vad väntar nu? JO EXAMEN!!!!!! 15 juni, kom kom kom! Diplomering och champagnemingel på IHM Business School. När jag går ut därifrån, är två års studier avslutade och ett nytt kapitel börjar.
