- everyone deserves to sparkle

Man kan givetvis undra hur tankegången gick när jag anmälde mig till halvmaran. Gick den inte alls? Gick den helt åt fel håll? Eller, tänkte jag att det här vore en roligt utmaning! En bladning av allt kan jag nog säga. Jag ser inte mig själv som nån löpare. Mer.. motionärsjoggare. Är ute och springer på sommarhalvåret. Annars är jag mer en hängiven spinnare på gymmet. Jag saknar spinningen (framförallt att instruera. Det är MAGI <3 skulle kunna skriva en hel bok om hur roligt jag tycker att det är. Någon form av störning på det kanske..)

 

Så hur blev det såhär då? "Springer för att det är roligt" den meningen skulle aldrig komma ur min mun, det är nog mer en lögn än en sanning. I ärlighetens namn, vem springer för att det är roligt? Det har jag alltid undrat. Säger man så för att lura sig själv? Lopp är roliga att springa, ja. Löpträna, nej. Jag: "springer för att se om jag klarar det". Så är det. Och någonstans i det hela blir det väl också roligt. Fast jag kanske inte HELT kan erkänna det... Än.

 

Uppladdningen för halvmaran har ju gått sådär va. Tränade ganska bra inför Midnattsloppet och Bellmanstafetten. Men det var 1 vecka sen sist jag rörde på påkarna. För sen kom en idiotisk febersläng och förstörde hela min planering. Väldigt... Onödigt. Så vad gör man? Det bästa av situatuionen och planerar om (ja, jag HADE planerat..). Åtminstonde 2 långdistanser ska hinnas med, alltså över 15 km. Kanske 20 km om jag känner för det (hur man nu ska kunna känna sig sugen på nåt sånt?! Obegripligt..). Fick ett mail av pappa (som också ska vara med, och Johan såklart!) angånde kostuppladdning inför långa lopp. Om man läser mellan raderna så är det HELT OKEJ att äta chokladbollar dagarna innan, bara för att ha lite extra att ta av. Den trenden började jag anamma för 2 veckor sen redan. Gäller ju att vara pro-active ;)

 

Det största problemet jag har: hjärnan (knän och höfter som inte är överens med asfalt). Jag vet hur jag funkar. 21 km är låååååångt för en som tycker att 10 km är lååångt.

- "Kom igen Emelie, nu går vi lite"

- "Kämpa, höger vänster höger vänster fraaaam! Spring spring!".

Den delen som vrålar gå, kan dra. Höger vänster höger vänster-mantrat funkar oftast bra. Jag kan bara göra mitt bästa, och sen nästa år kan jag göra det ännu bättre. För då kan jag kanske komma på att jag tänkte springa halvmaran tidigare än 3 veckor innan loppet går...

 

Målet: motbevisa mig själv att det går. Det tar den tid det tar (helst typ eehh...2h... men ja... 2:15 går ju också, eller 2:25...så länge jag tar mig runt!). Tänk om det tar jättelång tid!! Då får jag fasen skämmas asså. Helt otränad är jag ändå inte, fast bara lite :)

 

 

 

Oj, som jag hade längtat efter i söndags. Det var några år sen sist. Och det är lika bra varje gång. Tänk, 2h med gåshud, allsång och glädje. Kent är mina tonår. Kände mig som 15 år igen. Nostalgisk som jag är. Glömde för en stund bort att det var 10 år sen jag var 15, kändes som igår. 

 

Jag slutar aldrig förvånas över hur minnen kan komma tillbaka när man lyssnar på gammal musik. Saker som glömts bort helt plötsligt finns där igen. Hur vissa låtar drar en tillbaka i tiden. Det var som en bergochdalbana med minnen för 10 år på 2h. Känslostorm! Helt euforisk när jag kom hem. Hur är det möjligt att man kan påverkas så starkt? 

 

Nu spelas i princip inget annat än Kent. Hemma, på jobbet, på tunnelbanan, på bussen. Överallt. Hela tiden. Jämt. Inte helt uppskattat av alla, men äsch! :D

 

 

 

(bild lånad från dn.se)

Hurra! Idag är det dags igen för stans hurtigaste tillställning. Midnattsloppet. Det här blir mitt tredje lopp. För första gången har jag förbrett mig med iallafall med lite fler löppass än tidigare år. 

 

Första gången jag sprang Midnattsloppet var 2009. Jag överdriver INTE när jag säger att det var den VÄRSTA upplevelsen i mitt liv. Jag hade absolut inte tränat nåt innan och tänkte att "1 mil kan man kriga sig igenom". Visst, det kan man. Men att springa 1 mil på asfalt... Sagt och gjort. Jag krigade mig igenom loppet (det skall tilläggas att jag kan räkna på 1,5 hand hur många gånger jag har sprungit 1 mil än idag). Tvärdog vid Sofia Kyrka och sprang dom sista 5 km på ångorna av min envishet. Kom i mål och tänkte att "nu dör jag". Ont exakt överallt, mina (pingis)lungor skrek i kroppen för jag hade väl hållt andan när jag skulle ge mig på spurten haha. Och jag tänkte att jag kommer ALDRIG göra om det här igen. Tid: 1.07

 

Men så förra året tänkte jag att ja men äsch, det kan väl vara kul! Sagt och gjort, anmäld igen. Nu hade jag varit lite pro active och börjar löpa två veckor innan och hade väl fått ihop 3 varv runt Årstaviken och två kortare sträckor. Jag visste ju sen innan att jag kunde kriga mig igenom milen. Sjukt laddad sprang jag där och tyckte att det gick som en dans, sen kom backen vid Sofia Kyrka igen, jag fick flashbacks från första gången jag sprang och tänkte att JÄÄÄVLAR EMELIE KOM IGEEEEEEEN!! Höger vänster höger vänster höger vänster. Funkade fint, men ack så trött man blir. Försökte hålla någorlunda koll på klockan för jag ville ju komma in under timmen. Med 3 km kvar tyckte jag att jag kände mig OFÖRSKÄMT pigg så jag la i en till växel. Jävligt smart. Halvt död på upploppet kommer en riktigt triggerlåt. Vad tror ni händer då? JO! DÅ RINGER MAMMA!!! Mitt i allt! Jag fick alltså avsluta spurten med min ringsignal i öronen. Tack mamma :P Tid: 1.02

 

Så i år då. Hur ser det ut? Jag känner mig hyffsat redo! I och med att jag ha kört spinning som en idiot hela våren så finns det liiiite kondis iallafall. Även om spinning absolut inte är som att springa. Jag har fått ihop kanske 8-10 löprundor nu under sommaren så pingislungorna borde klara sig bättre. I år ska pappa vara med också. Skitkul, elitcyklisten liksom. Han säger att han tror att jag kommer slå honom. VILKET SKÄMT! Han cykla 33 mil på 11h förra helgen, vadå att jag kommer slå honom??? Kommer stå bredvid honom i startfållan (vi startar i samma grupp) sen svish så är han väl redan i mål. Och som vanligt har jag som mål att komma in under timmen. PLUS!!!! Nu kommer det roliga. Jag och en vän har slagit vad. Den som springer långsammast måste springa i clowndräkt nästa år. DÅ kan man ju inte annat än att springa som om det gällde livet! Startskottet går 22:15 ikväll. Nu ska jag ladda med godis och musik!

 

Feel free to gissa tiden på milen. Jag gissar 59 min 48 sekunder. Och om någon ska komma in och kika, jag har det RÖDASTE ansiktet och rosa skor. Även en blå tröja ;)

 

 

 

Nu är det dags igen. Den årliga höstångesten brakar in i mitt liv som en klockren fullträff i krysset. Jag har febrilt försökt kämpa emot enda sen min födelsedag. Det är då det den brukar komma smygandes runt hörnet och flina lite, ungefär som "om 4 veckor är det snart slutet på augusti mohaha". Och för mig är hösten här så fort almanackan börjar närma sig september. Då är det bara att vandra i mörker fram tills april. September, oktober, november, december, januari, februari, mars.... 7 månader! I 7 månader lever jag på hoppet om att dom andra 5 månaderna ska bli ett soligt, mjukt, skimrigt, fluff som doftar hav och nyklippt gräs varje dag. Önsketänkande? Ja. Jag ger aldrig upp. Samma sak varje år. Och i år blev jag grundlurad.

 

Men det värsta. Det värsta (jag kommer inte få medhåll!) är en solig höstdag, men färgsprakande träd och klar luft. Naturen är jättevacker. Men låt dig inte luras av dess vackra yttre... En vecka senare har den inget att stoltsera med längre. Ett naket livlöst träd som gått i dvala. Och vi, vi står där snopna och får vänta på att trädet ska komma ur sin dvala och få fina små knoppar som är startskottet till en ny vår. Jag är inte bitter riktigt än :) Det är ju trots allt bara 13 augusti. Fina sommarkväll. Svalorna sjunger utanför, molnen är rosa och Bon Iver plinkar på pianot i vardagsrummet. Det känns som att jag är kär i livet idag. 

 

I och med att jag känner mig lite sådär extra glad idag så har jag fått tummen ur och gjort en lista på sakera som jag vill göra, ska göra, kommer att göra. Den är helt utan inbördes ordning och har skrivits så som sakern har ploppat upp i huvudet: