Berg&dalvana
Kategori: Allmänt
Oj, som jag hade längtat efter i söndags. Det var några år sen sist. Och det är lika bra varje gång. Tänk, 2h med gåshud, allsång och glädje. Kent är mina tonår. Kände mig som 15 år igen. Nostalgisk som jag är. Glömde för en stund bort att det var 10 år sen jag var 15, kändes som igår.
Jag slutar aldrig förvånas över hur minnen kan komma tillbaka när man lyssnar på gammal musik. Saker som glömts bort helt plötsligt finns där igen. Hur vissa låtar drar en tillbaka i tiden. Det var som en bergochdalbana med minnen för 10 år på 2h. Känslostorm! Helt euforisk när jag kom hem. Hur är det möjligt att man kan påverkas så starkt?
Nu spelas i princip inget annat än Kent. Hemma, på jobbet, på tunnelbanan, på bussen. Överallt. Hela tiden. Jämt. Inte helt uppskattat av alla, men äsch! :D
Och du minns den du var med förakt, lite hat. Och man blir lik sin mor eller far. Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår. Men i själen din ja långt, långt in ekar tonåringens vrål. Och så blinkar det till. Och dom tänder alla ljus. Och du var ensam när du kom, nu har magin brunnit ut. Och så släcker dom ner. Alla skyltar alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut
(bild lånad från dn.se)
