Uppladdning: Stockholm Halvmarathon 15 september
Kategori: Work it
Sådärja. Jag och pappa begav oss till Ursvik nu på förmiddagen för en trevlig liten löptur. Möttes av en smockfull parkering, hurra! Men det löste sig. Jag var sjukt peppad på att kriga mig igenom 15 km. Och vilket krig det sen blev!
Det kändes helt okej första 8 km, sen började jag känna ett annalkande skavsår på vänster fot. Någom km senare även på höger fot! DÅLIGT! Efter att ha passerat 10 km sved det som bara den på bägge fötter och jag tänkte att nu jävlar sätts envisheten på prov. Löpte på och tänkte att jag ger inte upp. Men det gjorde ont som fan för varenda steg. 12 km och jag var hyffsat fräsch, började det stumna till i benen. Fotlederna, knäna och höfterna var sådär lagom nöjda men det var helt klart springbart. Men då slog skavsåren till med full kareta. Jahapp... det var ju bara att stanna och börja GÅ! Vadå gå!! JAG TÄNKER INTE GÅÅÅÅÅ! Men gå blev det, sur och förbannad fick jag gå/springa sista 3 km. Det hade jag inte planerat, inte ens tänkt tanken på att gå (jag som annars myglar). Man kan alltså säga att det INTE gick som jag hade planerat.
Måste erkänna att jag börjar bli lite sådär lagom skraj inför lördagen. Lite sådär småskraj över hur kroppen reagerar och framför allt hur hjärnan kommer bete sig efter 15 km. Ursvikspåren går i skogen = mjukare underlag men ändå ledbruten och ont lite överallt. Hjärnan = helt ok, lite trögt efter 13,5 km. Halvmaran går på asfalt i stan = LEBRUTEN och ONT överallt. Hjärnan = hur ska jag känna nu efter 15 km?!?!?! Ska det vara såhär jobbigt?!
Och ja, Emelie, det ska vara jobbigt. Det ska vara tungt. Du ska känna att du lever på lördag. Så är det. Punkt. Kommer inte vara några glada miner. Inga alls. Sammanbitet rött fejs. Annars får det va.
