- everyone deserves to sparkle

Shit. Dagarna går så snabbt nu. Känns som att det är måndag svisch sen fredag. Dom 4 sista veckorna har gått i rasande fart. Har inte hunnit stanna upp och reflektera över vad som försegår i mitt liv nu. Håller knappt koll på dagarna längre. Den ENDA dagen jag har stenkoll på är söndagar. För då är det min enda sovmorgon.

 

Har hunnit avverka 3 veckor på SATS nu, totalt 6 cykelklasser. Två helt olika grupper med olika "behov". Helt olika pepp och snack under klasserna. Olika målgrupper helt enkelt. Lite anpassning är det som gäller. Ibland lite svårt med tanke på att jag jämt är sprallig, glad och skrattig. Måste liksom tygla den sidan av mig själv lite grann.  Ibland, som i torsdags, går det inte att lägga band på sig själv. Och då är det 150 % Emelie genom hela klassen! :P Givetvis är jag alltid mig själv! Men ibland måste man vara lite mera.. seriös? Ni som känner mig, vet att det inte är speciellt ofta jag tar på mig seriösminen haha. Men såhär är det, gillar man det inte så tvingar jag ingen att komma tillbaka. Take it or leave it!

 

Min klass på lördagar tror jag är min favorit. Idag... jäklar idag. Jag lovar, det var MAGI! Kollade bokningslistan, 8 pers bokade, 15 avbokningar (WHAT), vädret eller?!? Brukar vara minst 20 pers iallafall. 7 st kom, och av dom 7 var det 4 stammisar och 3 nya. Jag tänkte att det kunde bli en svårdragen klass och att jag skulle få kämpa livet ur mig. Men jag hade SÅ fel. Helt klart bästa klassen (har inte så mycket att jämföra med, än)!!!! Shit vad vi körde. Alla energi, all glädje, gåshud, endorfiner... vilket ös. Deltagarna peppade varandra (behövde knappt säga nåt själv förutom vad som skulle göra), krigade, kämpade, bet ihop och GAV ALDRIG UPP. Jag har aldrig varit så svettig som idag (måste vara brallorna som gör folk helt galna!) 

 

 

Under uppvärmningen sa jag till dom att dom skulle sätta upp ett mål med dagens träning, OCH hålla sig fast stenhårt  vid det HELA klassen igenom. Trots att det är jobbigt, tungt och överjävligt. Påminde flera gånger om att INTE släppa målet!! Tror ni det funkade? SÅKLART! Fick höra att det här var det jävligaste passet dom gått på, men att dom ALDRIG känt sig så nöjda efteråt. Tror ni jag blev stolt då? JA! :) 

 

Träningsmässigt går det framåt. Lite för mycket denna vecka. 2 bodypumppass, 1 core, 1 bodybalance, 1 aerobic och 2 cykelklasser. Ingen sovmorgon imorrn! Ska jag vicka på SATS Älvsjö kl.10:30, en 55 min cykel också. Kroppen känns hyftsat fräsch ändå, men jag börjar lite sådär... Trött. Totalt 8 träningspass på en vecka, HUALIGEN! Gäller att hitta någon form av balans i allt. Svårt när det är så roligt att hålla på :D 

 

Nu ska jag börja pilla på nya playlist och ta en efterlängtad powernap på soffan :)

 

JAG HAR TAGIT MIG IGENOM ETT HALVMARATHON!! 

 

Solen sken hela dagen och det var perfekt temperatur igår. Inte helt laddad inför att springa 21 km. Men jag måste säga, med tanke på att jag aldrig sprungit längre än 15 km och det var en gång, att jag är nöjd med min tid på 2h15min. Jag hade som mål att komma in på 2h18min och att jag inte skulle sätta press på tiden. Det skulle få ta den tid det tog.

 

Första 5 km tog 30:50, sen andra 5km 32:30 kändes helt ok. Försökte hitta ett tempo som kändes ok att hålla i en hel evighet. Efter 10 km kände jag att jag var sinnessjuuuuukt kissnödig. Såklart. Så det var bara att ta en avstickare till en bajamaja, kissa snabbt som fan och sen ut och fortsätta haha.

 

Tredje 5km gick på 31:48, efter 12 km började jag känna av mitt skavsår och att det började göra ont i knäna, men inget som jag inte kunde ignorera. Sista 5km tog fan 33:46, när jag hade passerat 18km kändes det som att mina knän skulle ge upp, fötterna värkte, skavsåret sved och höfterna... Oooh dom höfterna. Men jag ger fan inte upp!!!! Körde höger, vänster, höger, vänster, KÄMPA i skallen. När vi kom ner för backen vid Slussen var det 1km kvar. Nu jävlar i helvete är jag snart framme!! Försökte öka tempot men de kändes som att springa i sirap (sirapstempot hade jag känt i 6km.. känns som att man tar i men inte kommer nånstans). Rundar Slottet, och där är det en liten uppförsbacke. Helvete med den uppförsbacken jag ska i mål nån jävla gång. Kutar som en idiot och krutar på med mina sista krafter (det gör ONT i kroppen nu kan jag säga). Spurtar in i måååål på 2h15min. Efter att ha hämtat andan och känt efter kände jag att det var ju inte så jobbigt trots allt :D

 

Jag trodde att det skulle vara grymt jobbigt att ta sig runt. Men konditionsmässigt hade jag kunnat trycka på mer, men min kropp var inte helt med på noterna. Hade jag tagit i mer hade jag nog inte klarat mig runt alls. Idag är det stelt och ömt i kroppen. Känns som att någon har pucklat på mig, HÅRT. Ska givetvis anmäla mig till nästa års halvmarathon och då ska jag in under 2h! 

 

Grattis till pappa som tog sig in på 1h49min och Johan på 1h42min :D

 

 

 

Sedan en annan rolig sak också! I måndags åkte jag ner till Västerås för att delta på en av SATS träningsträffar (träningsträff = audition när man söker som gruppträningsintruktör till SATS. Som en arbetsintrevju ungefär...). Som ni vet har jag kämpat som en dåre för att komma in på SATS som cykelinstruktör. Och i måndags blev jag äntligen godkänd!!!! SÅ JÄÄÄÄVLA GLAAAAAAAAAAAAAD!!!!!!! Helt klart värt att åka till Västerås i smyg. Hamnar i Farsta och Heron City verkar det som. Ska till Heron imorrn och Farsta senare i veckan och skriva på papper. Kommer bli så jäkla kul att äntligen kunna hålla klass på riktigt! 

 

Och sen såklart, grattis lillebror till MC-körkortet!

 

Vilken kanonvecka det har varit :D

 

 

Börjar bli lite sådär "shit-nu-är-det-nära-och-jag-har-inte-förberett-mig-som-jag-borde" hjälp. Har bara mig själv att skylla såklart :) Hur har det här gått? Löpte senast förra veckan, och det var tuuuuungt. Mina 5 värsta km och då tog jag inte ens i. Så i veckan har jag bojkottat löpningen och kört 3 st 55 min spinningpass, eller ett var kanske 45 min, och bränt av ett Grit Plyopass. Shit, Grit..... Värsta 30 minuterna... Ingen vila, intervaller, intervaller, intervaller, blodsmak i munnen och mjölksyra i hela kroppen. FIck lite inspo till ett nytt upplägg till spinningen (den dagen jag börjar jobba som cykelinstruktör....), kommer sätta allt på prov. Riktig djävulskörare!

 

Imorrn ska jag och pappa ut och springa 15 km i Ursvik. Jag har redan börjat förbereda mig mentalt, lika bra. 15 km är långt. Varken min kropp eller hjärna har testat på den distansen tidigare. Tror mest att det är hjärnan som kommer få det jobbigast, och höften. Den där gamla höften är på det bråkigaste humöret sedan Jesus dog. Alltid ska man ha ont någonstans. Och NEJ, jag känner inte efter. Känner efter gör jag oftast försent. 

 

Jag ska också försök hitta nån festlig tröja som syns till på lördag ifall det är någon som ska komma och heja :D

Man kan givetvis undra hur tankegången gick när jag anmälde mig till halvmaran. Gick den inte alls? Gick den helt åt fel håll? Eller, tänkte jag att det här vore en roligt utmaning! En bladning av allt kan jag nog säga. Jag ser inte mig själv som nån löpare. Mer.. motionärsjoggare. Är ute och springer på sommarhalvåret. Annars är jag mer en hängiven spinnare på gymmet. Jag saknar spinningen (framförallt att instruera. Det är MAGI <3 skulle kunna skriva en hel bok om hur roligt jag tycker att det är. Någon form av störning på det kanske..)

 

Så hur blev det såhär då? "Springer för att det är roligt" den meningen skulle aldrig komma ur min mun, det är nog mer en lögn än en sanning. I ärlighetens namn, vem springer för att det är roligt? Det har jag alltid undrat. Säger man så för att lura sig själv? Lopp är roliga att springa, ja. Löpträna, nej. Jag: "springer för att se om jag klarar det". Så är det. Och någonstans i det hela blir det väl också roligt. Fast jag kanske inte HELT kan erkänna det... Än.

 

Uppladdningen för halvmaran har ju gått sådär va. Tränade ganska bra inför Midnattsloppet och Bellmanstafetten. Men det var 1 vecka sen sist jag rörde på påkarna. För sen kom en idiotisk febersläng och förstörde hela min planering. Väldigt... Onödigt. Så vad gör man? Det bästa av situatuionen och planerar om (ja, jag HADE planerat..). Åtminstonde 2 långdistanser ska hinnas med, alltså över 15 km. Kanske 20 km om jag känner för det (hur man nu ska kunna känna sig sugen på nåt sånt?! Obegripligt..). Fick ett mail av pappa (som också ska vara med, och Johan såklart!) angånde kostuppladdning inför långa lopp. Om man läser mellan raderna så är det HELT OKEJ att äta chokladbollar dagarna innan, bara för att ha lite extra att ta av. Den trenden började jag anamma för 2 veckor sen redan. Gäller ju att vara pro-active ;)

 

Det största problemet jag har: hjärnan (knän och höfter som inte är överens med asfalt). Jag vet hur jag funkar. 21 km är låååååångt för en som tycker att 10 km är lååångt.

- "Kom igen Emelie, nu går vi lite"

- "Kämpa, höger vänster höger vänster fraaaam! Spring spring!".

Den delen som vrålar gå, kan dra. Höger vänster höger vänster-mantrat funkar oftast bra. Jag kan bara göra mitt bästa, och sen nästa år kan jag göra det ännu bättre. För då kan jag kanske komma på att jag tänkte springa halvmaran tidigare än 3 veckor innan loppet går...

 

Målet: motbevisa mig själv att det går. Det tar den tid det tar (helst typ eehh...2h... men ja... 2:15 går ju också, eller 2:25...så länge jag tar mig runt!). Tänk om det tar jättelång tid!! Då får jag fasen skämmas asså. Helt otränad är jag ändå inte, fast bara lite :)

 

 

 

Hurra! Idag är det dags igen för stans hurtigaste tillställning. Midnattsloppet. Det här blir mitt tredje lopp. För första gången har jag förbrett mig med iallafall med lite fler löppass än tidigare år. 

 

Första gången jag sprang Midnattsloppet var 2009. Jag överdriver INTE när jag säger att det var den VÄRSTA upplevelsen i mitt liv. Jag hade absolut inte tränat nåt innan och tänkte att "1 mil kan man kriga sig igenom". Visst, det kan man. Men att springa 1 mil på asfalt... Sagt och gjort. Jag krigade mig igenom loppet (det skall tilläggas att jag kan räkna på 1,5 hand hur många gånger jag har sprungit 1 mil än idag). Tvärdog vid Sofia Kyrka och sprang dom sista 5 km på ångorna av min envishet. Kom i mål och tänkte att "nu dör jag". Ont exakt överallt, mina (pingis)lungor skrek i kroppen för jag hade väl hållt andan när jag skulle ge mig på spurten haha. Och jag tänkte att jag kommer ALDRIG göra om det här igen. Tid: 1.07

 

Men så förra året tänkte jag att ja men äsch, det kan väl vara kul! Sagt och gjort, anmäld igen. Nu hade jag varit lite pro active och börjar löpa två veckor innan och hade väl fått ihop 3 varv runt Årstaviken och två kortare sträckor. Jag visste ju sen innan att jag kunde kriga mig igenom milen. Sjukt laddad sprang jag där och tyckte att det gick som en dans, sen kom backen vid Sofia Kyrka igen, jag fick flashbacks från första gången jag sprang och tänkte att JÄÄÄVLAR EMELIE KOM IGEEEEEEEN!! Höger vänster höger vänster höger vänster. Funkade fint, men ack så trött man blir. Försökte hålla någorlunda koll på klockan för jag ville ju komma in under timmen. Med 3 km kvar tyckte jag att jag kände mig OFÖRSKÄMT pigg så jag la i en till växel. Jävligt smart. Halvt död på upploppet kommer en riktigt triggerlåt. Vad tror ni händer då? JO! DÅ RINGER MAMMA!!! Mitt i allt! Jag fick alltså avsluta spurten med min ringsignal i öronen. Tack mamma :P Tid: 1.02

 

Så i år då. Hur ser det ut? Jag känner mig hyffsat redo! I och med att jag ha kört spinning som en idiot hela våren så finns det liiiite kondis iallafall. Även om spinning absolut inte är som att springa. Jag har fått ihop kanske 8-10 löprundor nu under sommaren så pingislungorna borde klara sig bättre. I år ska pappa vara med också. Skitkul, elitcyklisten liksom. Han säger att han tror att jag kommer slå honom. VILKET SKÄMT! Han cykla 33 mil på 11h förra helgen, vadå att jag kommer slå honom??? Kommer stå bredvid honom i startfållan (vi startar i samma grupp) sen svish så är han väl redan i mål. Och som vanligt har jag som mål att komma in under timmen. PLUS!!!! Nu kommer det roliga. Jag och en vän har slagit vad. Den som springer långsammast måste springa i clowndräkt nästa år. DÅ kan man ju inte annat än att springa som om det gällde livet! Startskottet går 22:15 ikväll. Nu ska jag ladda med godis och musik!

 

Feel free to gissa tiden på milen. Jag gissar 59 min 48 sekunder. Och om någon ska komma in och kika, jag har det RÖDASTE ansiktet och rosa skor. Även en blå tröja ;)