- everyone deserves to sparkle

JAG HAR TAGIT MIG IGENOM ETT HALVMARATHON!! 

 

Solen sken hela dagen och det var perfekt temperatur igår. Inte helt laddad inför att springa 21 km. Men jag måste säga, med tanke på att jag aldrig sprungit längre än 15 km och det var en gång, att jag är nöjd med min tid på 2h15min. Jag hade som mål att komma in på 2h18min och att jag inte skulle sätta press på tiden. Det skulle få ta den tid det tog.

 

Första 5 km tog 30:50, sen andra 5km 32:30 kändes helt ok. Försökte hitta ett tempo som kändes ok att hålla i en hel evighet. Efter 10 km kände jag att jag var sinnessjuuuuukt kissnödig. Såklart. Så det var bara att ta en avstickare till en bajamaja, kissa snabbt som fan och sen ut och fortsätta haha.

 

Tredje 5km gick på 31:48, efter 12 km började jag känna av mitt skavsår och att det började göra ont i knäna, men inget som jag inte kunde ignorera. Sista 5km tog fan 33:46, när jag hade passerat 18km kändes det som att mina knän skulle ge upp, fötterna värkte, skavsåret sved och höfterna... Oooh dom höfterna. Men jag ger fan inte upp!!!! Körde höger, vänster, höger, vänster, KÄMPA i skallen. När vi kom ner för backen vid Slussen var det 1km kvar. Nu jävlar i helvete är jag snart framme!! Försökte öka tempot men de kändes som att springa i sirap (sirapstempot hade jag känt i 6km.. känns som att man tar i men inte kommer nånstans). Rundar Slottet, och där är det en liten uppförsbacke. Helvete med den uppförsbacken jag ska i mål nån jävla gång. Kutar som en idiot och krutar på med mina sista krafter (det gör ONT i kroppen nu kan jag säga). Spurtar in i måååål på 2h15min. Efter att ha hämtat andan och känt efter kände jag att det var ju inte så jobbigt trots allt :D

 

Jag trodde att det skulle vara grymt jobbigt att ta sig runt. Men konditionsmässigt hade jag kunnat trycka på mer, men min kropp var inte helt med på noterna. Hade jag tagit i mer hade jag nog inte klarat mig runt alls. Idag är det stelt och ömt i kroppen. Känns som att någon har pucklat på mig, HÅRT. Ska givetvis anmäla mig till nästa års halvmarathon och då ska jag in under 2h! 

 

Grattis till pappa som tog sig in på 1h49min och Johan på 1h42min :D

 

 

 

Sedan en annan rolig sak också! I måndags åkte jag ner till Västerås för att delta på en av SATS träningsträffar (träningsträff = audition när man söker som gruppträningsintruktör till SATS. Som en arbetsintrevju ungefär...). Som ni vet har jag kämpat som en dåre för att komma in på SATS som cykelinstruktör. Och i måndags blev jag äntligen godkänd!!!! SÅ JÄÄÄÄVLA GLAAAAAAAAAAAAAD!!!!!!! Helt klart värt att åka till Västerås i smyg. Hamnar i Farsta och Heron City verkar det som. Ska till Heron imorrn och Farsta senare i veckan och skriva på papper. Kommer bli så jäkla kul att äntligen kunna hålla klass på riktigt! 

 

Och sen såklart, grattis lillebror till MC-körkortet!

 

Vilken kanonvecka det har varit :D

 

 

Börjar bli lite sådär "shit-nu-är-det-nära-och-jag-har-inte-förberett-mig-som-jag-borde" hjälp. Har bara mig själv att skylla såklart :) Hur har det här gått? Löpte senast förra veckan, och det var tuuuuungt. Mina 5 värsta km och då tog jag inte ens i. Så i veckan har jag bojkottat löpningen och kört 3 st 55 min spinningpass, eller ett var kanske 45 min, och bränt av ett Grit Plyopass. Shit, Grit..... Värsta 30 minuterna... Ingen vila, intervaller, intervaller, intervaller, blodsmak i munnen och mjölksyra i hela kroppen. FIck lite inspo till ett nytt upplägg till spinningen (den dagen jag börjar jobba som cykelinstruktör....), kommer sätta allt på prov. Riktig djävulskörare!

 

Imorrn ska jag och pappa ut och springa 15 km i Ursvik. Jag har redan börjat förbereda mig mentalt, lika bra. 15 km är långt. Varken min kropp eller hjärna har testat på den distansen tidigare. Tror mest att det är hjärnan som kommer få det jobbigast, och höften. Den där gamla höften är på det bråkigaste humöret sedan Jesus dog. Alltid ska man ha ont någonstans. Och NEJ, jag känner inte efter. Känner efter gör jag oftast försent. 

 

Jag ska också försök hitta nån festlig tröja som syns till på lördag ifall det är någon som ska komma och heja :D

 

I lördags var jag på ytterliggare en kurs som Röda Korset höll. Medmänskligt bemötande. Det var 6h av självreflektion. Väldigt givande och känslomässigt. Alla med olika bakgrund och historia. Man fann varandra på något märkligt sätt. Förutom att det var föreläsning och diskussioner, fick vi göra två övningar. Den ena skulle simulera att det hade hänt en lägenhetsbrand där de som inte var skadade, men chockade, skulle samlas där vi Röda Korsare fanns för att stötta. På något konstigt sätt blev övningen nästan verklig. Fullt fokus på att lugna och stötta. Vara varsam, lyssna, värma, finnas där. Klappa och ta om hand. Greppa tag om människan och inte släppa.

 

Den andra övningen var en riktig själakramare. Denna gång skulle vi låtsas att en av oss kom till Röda Korset för att bara prata. Den som skulle vara lyssnaren skulle berätta att vi har tystnadslöfte osv. Det började med att man inte visste vad man skulle berätta. Kunde antingen vara nåt som hänt en i livet, eller nåt påhittat. Sen blev det så känslosamt och naket. I 20 min satt jag och lyssnade (och nästan grät). Vissa saker tar lite hårdare än annat har jag märkt. Vet inte när jag började bli såhär mesig?! 

 

Att vara medmänniska är vi nog alla. Man behöver inte gå kurser för det. Men kurserna kan man inte få för mycket av. Det kanske kan få en att se saker på ett annat sätt. Reflekterar kanske annorlunda. Plus att man träffar massor med nytt folk :)

 

Nästa steg nu är att bli en "guide" för flyktingungdomar. "På infoträffen kommer jag berätta lite om volontärt arbete, Socialtjänsten kommer att informera om målgruppen, ensamkommande flyktingungdomar. Tanken är att vi försöker få volontärer som vill jobba ideellt som guide. T.ex. göra aktiviteter, lotsa in i föreningslivet, byta erfarenheter inom yrkesområden, hjälpa till med läxor. Min tanke är att försöka samla alla goda krafter för att hjälpa dessa ungdomar att känna sig välkomna och trygga i vårt samhälle."