Läs tredje stycket nerifrån http://gittanbakar.blogspot.se/2010/07/tiden-gar-fort.html
För två år sen var det en liten parentes i mitt liv att jag skulle brunka mig igenom två år på IHM. För två år var det mycket i mitt liv som var parenteser. Ingen big deal att jag skulle börja plugga, tänkte att jag skulle glida genom skolan och klara allt galant (hur fan tänkte jag då?!). Mycket snack och liten verkstad. Hade STORA planer, men gjorde inte ett skit med planerna. Sen började jag plugga. Som en smocka i nyllet fick det mig att inse både det ena med det tredje. Varför ska jag gå runt med massa planer och drömmar om jag inte gör nåt åt dom? Sagt och gjort! Nu har jag diplomet i min hand. Tack alla ni som trodde (eller åtminstonde låtsades tro hahaha) på mig när jag själv tänkte att allt gick åt skogen.
Under hela min utbildning har min hjärna varit helt uppe i kurser, böcker, tentor, pengar (som aldrig fanns haha), ångest, stress och glädje. Jag har satt mig själv på pottkanten x antal gånger och gjort annat istället för att plugga till tenta. Det fanns andra saker som var roligare. Det straffade sig! Så jävla hårt. Nu sista terminen har jag slitit som en dåre för att ta igen det jag missat. Tack vare dålig karaktär. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara det. Karaktären byttes ut till det bättre. Jag kom tillbaka som skrällen. BOOM!
Det är ändå med blandade känslor som jag nu ger mig ut i arbetslivet på riktigt (ja jag har ju såklart jobbat innan jag började plugga). Men nu är det verkligen på riktigt. Jag jobbar med det som jag har pluggat till. Säcken knyts ihop nu. Its for real now. Nu är det inte på lek längre.
Summa kardemumma. Nu är jag klar. Och det känns så JÄVLA skönt. Allt slit, all ångest (nästan all) har varit värt det nu i efterhand. När man väl sitter i skiten och är beredd att ge upp. Kasta ut böckerna från balkongen, krossa miniräknaren med hammaren, riva anteckningarna i tusen bitar. Skrika i kudden av frustration. Då sitter det i skallen. Den envisa jävlen kommer fram, skriker i skallen att det bara är mesar som ger upp. Och så fortsätter man några timmar till. Det är så det funkar. Vill man så går det, då gör man det. Huvudet i kaklet.
Nu är nästa mål att bli godkänd av SATS. 100% fokus där nu. Jag är utbildad och klar cykelinstrukör. Jag strävar efter att ha SATS som arbetsgivare. Visst, jag kan söka på Friskis och dom andra också. Men icke! Så, jag behöver er hjälp. Jag behöver er närvaro i cykelsalen så jag har lite att jobba med. Lite utmaning, alla är välkomna. Jag har mitt lilla gäng på 4-6 pers som kommer varje gång (TACK!!). Cykelvana som icke cykelvana. Lagom promotion av mig själv här nu MEN Sats Tule varje torsdag kl.19 är det cykelklass i "utbildningssyfte" med mig. Våga testa en gång, är det inte din grej så fine jag tar det. Rata aldrig nåt innan du testat ;) Jag lovar att det blir en svettig upplevelse!
PUSS
Det är dags. Att damma av cykelskorna. Jag har utan förvarning börjat få tillbaka suget efter spinningen. Det har liksom smygit sig in i min hjärna igen. För ungefär 10 dagar sen ville jag elda upp cykelskorna, kasta dom i Årstaviken och säga till alla att JAG HATAR SPINNING!!!! Men så var det egentligen inte. Jag var så jäkla ledsen och besviken på mig själv. Kände mig asdålig, megadålig, urusel och sämst. Men nu gör jag det inte längre. Jag är inte dålig och framförallt inte sämst. Om jag ska hålla på och älta att jag inte blev godkänd i 300 år kommer jag ju aldrig ta mig i kragen. Sagt och gjort. Nu har jag tagit mig i kragen, bitit ihop och slutat älta! Det är inte 100% cykelmode på mig än, men det kommer mer och mer. Efter första klassen nästa vecka BÖR känslan ha hittat tillbaka. Jag har läst mina inlägg om spinningen x antal gånger nu, och den där känslan ska jag banne mig ha tillbaka. För den är min! Jag har skapat den tillsammans med alla er som har kommit och bidragit med er energi och entusiasm på mina övningsklasser. Ni är guld värda.
Den nya playlisten kommer bli hårdare. Brutal för benen, brutal för hjärtat, för flåset, för vinnarskallen. Brutal för mig, men mest för er. Det är NI som ska träna. Jag är där för att se till att ni ger järnet, svettas, kämpar, plågas och har KUL. Allt det här i ett paket på 55 min. Bonus för mig som också får träning såklart. Träningen för mig i det här är instruktörsrollen, medan träningen för er är att ta er igenom alla mina intervaller. Som jag ska räkna nu... 1,2,3,9,15,20,25,26,30. 30 intervaller, smaka på den! ;)
Jag har dom senaste dagarna försök komma på vad det är som gör att jag tycker att det är så kul att instruera. Men jag kommer inte riktigt på det. Det känns bara så jäkla rätt. Det är jobbigt, utmanande, endorfingivnade och helt jävla sjukt roligt!! Så är det :) Jag hoppas ni har märkt det på mig också, och att det märks på torsdag nästa vecka åtminstonde :)
För övrigt, den där playlisten jag skrev om som jag gjorde i vredesmod efter träningsträffen... Fyfan vad dålig den var! :D (HUR tänkte jag när jag gjorde den?!)
Det här är ett tackinlägg till er det berör. Jag vill säga TACK till er som har kommit på mina övningsklasser, gett feedback och bara delat med er av er glädje och energi. Tack för att ni tar mitt ibland freestylande, borttappning av upplägg, flåsande och glädje med ro. Jag har haft fantastiskt roligt, längtat som en galning till varje pass.
I 5,5 vecka, två pass i veckan och totalt (ungefär) 300 intervaller känner jag mig nästan redo för eldprovet. Seriösfejjan ska på, pladdret ska stämma och jag ska bjuda på min ösigaste 10 minutare någonsin! Sjukt taggad!!!!!!!! Seriösfejjan med en touch av Emelie, kommer bli asbra kombo ;)
Så TACK TACK TACK för att ni har kommit och kört som galningar med mig! Ni har bidragit med så sjukt mycket mer än vad ni tror!
P.S Har svårt att välja vilka låtar jag ska köra, tar givetvis två-tre st från klassen. Svara helst, typ nu, och välj mellan följande :D
- Loreen - Euphoria
- Nadia Ali, Starkillers & Alex Kenji - Pressure
- Sandro Silva & Quintino - Epic (Jessica och Erics favortilåt hihi)
- Spencer, Hill & Nadia Ali - Believe it
- Far East Movement - She owns the night
- Alesso - Calling
PUSS
REKORD! Räknade till 12 asgrymma människor, som kom på min övningscykel. Övningscykel, förstår ni?! Det är inte ens en riktig klass!! Det gör mig så glad! Ni ger mig så jäka mkt energi med era plågade miner, helt sjukt. Ju tröttare ni ser ut att bli, desto mer krut ger ni mig. Krutet sparar jag till sista blocket, kroppen skriker att den inte vill mer. Men hjärnan vill, så vi kör. Hela vägen. Då ska krutet ta slut. Och det gör det, varje gång. 28 intervaller senare, vill vi göra om det igen. 28 intervaller tar vi oss igenom. Hur grymma är vi inte?
Jag kan inte beskriva med ord. Vill så gärna att ni ska förstå känslan jag upplever. Den är magisk. Helt fantastisk. Det blev inte bara rekord i antalet deltagare idag, utan även i gåshud. 3 gånger. Sjukt.
Jag tror att jag nånstans innerst inne, börjar inse att jag faktiskt är ganska duktig på det här nu. Att jag brinner för det och vill göra om det igen och igen och igen är ingen tvekan om. Det är helt galet att jag, Emelie, leder en grupp människor i en cykelsal, att ni lyssnar på mig, att ni kämpar, svettas, stånkas och går ut med ett leende på läpparna. Euforisk? Ja.
Och här vänner, this is where the magic happens!
Svar på kommentaren varför pappa stirrar ut mig på mina pass:
Jag har sagt det förut, och säger det igen. FY FASEN VAD KUL DET ÄR ATT INSTRUERA!!!! Känns äntligen som att bitarna börjar falla på plats. Jag har koll på upplägget, tiden, headsetet, ansträngningsskalan (nästan) och på deltagarna. Ibland har jag inte koll på mig själv istället, men då får man låtsas som ingenting haha. Mycket man ska hålla reda på, armar, ben, huvud, deltagarna (typ som att pappa stirrar ut mig, att nån myglar lite. Tro mig, jag ser allt), tiden, att jag inte ser för-jävla-glad ut hela tiden. Tro inte att det bara är att sätta på lite musik och cykla på. Det är mycket planering bakom, believe me! Men helt fantastiskt fruktansvärt roligt är det. Längtar till varje pass, varje gång. Tänker spinningen, ungefär... nästan hela tiden. På vad som kan förbättras, förändras. All feedback är bra feedback, så länge ingen kommer och drar fram motorsågen och kapar mig som ett träd såklart. Då blir jag lite ledsen, för jag tror och känner, att det faktiskt är helt okej!
Innan varje pass är jag faktiskt nervös. Men så fort jag kommer igång så släpper det. Får värsta kicken av att se när folk verkligen tar i och ger allt. Värsta energiboosten och gåshuden. Sista sekunderna av passet, allas plågande ansikten, svetten som droppar och känslan när man vet att 25 sekundersspurten är klar. Återhämtningen. Kroppen är fascinerande. Den klarar av mer än vad vi tror. "Tackar" vi någonsin kroppen? Jag har lärt mig att uppskatta min kropp när den fungerar som den ska. Har alltid tagit förgivet att jag kan göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Men, efter att mina diskar och ischiasen började krångla, och smärtan som jag har upplevt (fyfan) och inte kunna fungera normalt, så har jag lärt mig att kroppen ändå är skör. Man måste ta hand om den. Kanske inte alltid köra på i 180. Inte meningen att vi ska skada kroppen när vi röjer på, utan stärka den! :) Hur som helst, det jag egentligen ville komma till, är att vi är bra på att klaga och gnälla när det gör ont, men tackar och njuter inte när det faktiskt funkar som det ska! Iallafall inte jag, för ens nu!
Ha en helt underbar vecka. Jag hoppas att vi ses i veckan, antingen torsdag kl.19 eller söndag kl.13 (på Sats Tule såklart, tack Madde!!!!)
Och förresten, HEJA BRYNÄS!!!!!!!!!!!!
Den 20 november 2011 hade familjen Bergsten en inbokad semester till Teneriffa. Vi hade stämt träffa på Arlanda på söndagen kl.06:30. Klockan ringde 04:45. Jag trodde att jag hade dött när klockan ringde, hela kroppen värkte av tröttma. Tänkte en snabb sekund "bara 10 min till..." tills jag kom på att jag skulle ju faktiskt på SOLSEMESTER. Flög då givetvis upp ur sängen och började med min husmorsgymnastik. Nä. Så var det inte. Men jag flög upp ur sängen. Kollde mig i spegeln och fick en chock! Är detta en levande varelse som står här i min pyjamas? Tills jag kom på att jag stirrade på mig själv. Duschade, åt frukost och började ladda upp inför den kommande 5h30min flygresan.
Ca kl.05:50 åkte den privata taxin, med den privata taxichauffören i form av Jonis, från Årstas sömniga bostadsområde med kurs mot Arlanda. Som sagt hade vi bestämt att vi skulle ses 06:30, jag var först på plats (har aldrig någonsin hänt att jag kommer först oavsett vad). Ringde mamma som inte lyckades svara i mobilen. Ringde André som meddelade att dom skulle försöka hitta parkeringshuset SkyCity. Tydligen lättare sagt än gjort det där. Kan bara tänka mig hur det lät där i bilen "nu kommer vi missa flyget!!!!!" Hur som haver så lyckades vi checka in och passera säkerhetskontrollen utan större problem. Tog oss ett sniff i taxfreen och jag blev genast sugen på att köpa minst 3 parfymer, men fick nöja mig med 1. Det var trist.
Flygresan var väl ingen upplevelse i sig. Så förbannat tråkigt att flyga. Inte nog med att jag får jädrans ont i höften och måste använda stödstrumpor (annars får jag dom fetaste anklarna) så kom jag på efter ca 1 h resa att jag hade ju GLÖMT SOLGLASÖGONEN! Hur tänkte jag när jag packade? Solglasögonen är klart viktigaste prylen liksom. Aja, utan solbrillor en hel vecka.....
Väl framme i utlandet möttes vi av ett sjok gråa moln. Hurra tänkte vi. Åkte vi 5 h för att åka till molnens paradis? Nej vi hade förstås fel. Vi åkte 5 h för att åka till PENSIONÄRERNAS paradis. Dom var överallt. Jag kände mig mycket ung och fräsch jämfört med alla rynkiga människor. Nåväl, en busstur till hotellet och vi bytte om till sommarkläder. Alla på gatan blev bländade av våra bleka kroppar. Rekade stället och åt middag. Sen somnade vi alla 4 som utslagna soldater på cementsängar.
Sedan följde en vecka med ungefär samma sak. Morgonjogg, frukost med den tyska porrkungen, sol/bad, lunch, sol/bad, MOLNEN kom, vi gick till hotellet, sov, hängde med min framtida man (en spanjor med 200 grisar som jobbade i supermarket, dock inget kap!), åt chips/godis, dusch, middag, efterrätt, yatzy/vändtia, sen 10h sömn. Några kvällar åkte vi in till storstan och hängde.
Något som inte var så förträffligt, var alla tanter och gubbar. Inget fel med tanter och gubbar såklart. MEN, tanterna körde topless och gubbarna speedos. Är det någon som tycker att tjocka tanter med hängpattar och gubbar med ölmage i minikallingar är tjusigt? Uäk, drömde såklart mardrömmar om dessa varelser. Förutom detta fenomen med tanterna och gubbarna så hade vi en mycket trevlig vecka! Det bästa på hela resan var ändå när vi inte hittade bilen i garaget!! Familjen Bergsten i ett nötskal :D Nästa resa ryktas bli USA, jag följer gärna med!
Pappa aka Jean-Pelé (som körde 100% solkrämsfritt) och André aka Herman (munhuggarens munhuggare)
Mamma aka baklängestalaren (yra hönan) och Emelie aka Mårten (inte yatzymästare iallafall...)
Fina mormor och morfar. Barnbarnskärlek från mig till er.
Jag är glad att jag fortfarande har er båda i livet.
Häromdagen drömde jag att morfar dog, vaknade av att jag hade grinat ner hela kudden. Fy vad hemskt det var! Så dagen efter var jag tuvngen att skicka blommor (för jag tror inte att vi har sagt jag älskar dig till varandra någongång) och skriva att dom var den bästa mormorn och morfarn man kan ha. För det menar jag. Och då ringde dom såklart upp när dom fått blombudet och sa "jag tycker om dig också". Så jag antar att det är samma som "jag älskar dig", fast det säger vi ju inte till varandra. Men jag är glad för "jag tycker om" :). Men jag älskar er båda, fast vi kanske inte säger så ♥
"du är en positiv energidonator!"
Fröken Beiurt vet precis hur man förgyller en dyster fredagsmorgon.
Jag ska tänka på det när jag känner att jag inte är så positiv.
Tack bästa Beirut!
Lyssnar, stel och fastspänd.
Och när paniken bryter ut, ler du svagt och viskar till mig,
Du är värd att dö för.
Men mot gummi, glas och metall, betyder ett mirakel inget alls…
6 juni 2003 var vi så har lyckliga. Alla vitklädda förväntasfulla. Vilken kväll!! Mitt bästa konsertminne, nästintill. Coldplays spelning 2005 tar priset. Jäklar vad bra det var. Gåshud. Jag undrar dock hur jag tänkte med polotröja?! Fan vad fult! :)
Jag har så lätt för att fastna i soffan när musiken är på. Bara ligga där och lyssna. Det här har varit en riktig nostalgihelg. Igår pratade vi gamla minnen från när vi var 14 år och framåt. Satan vad roligt vi har haft!!! Hittade en massa gamla fotoalbum på datorn igår, skrattade så jäkla mycket när jag kollade igenom alla bilderna. Hur fasen har man sett ut? Hahaha.
Känner ibland att tiden bara försvinner, det går liksom inte att hålla kvar den. Det är skillnad på nu när vi har blivit vuxna, alla har sitt och det är svårt att hitta tid för varandra. Måste planera flera veckor i förväg för att kunna ses. Hallå alla spontankvällar kom tillbaka...! Men det är bara att finna sig i det och göra det bästa utav det :) Hittade en gammal nostaligplaylist också! UNDERBART nu kommer inte jag röra mig från vardagsrummet på hela eftermiddagen för ens det vaknas spinning senare. Nu ska jag lyssna och njuta och minnas. Kärlek.
När man var yngre (och tuff..!) så tyckte man att föräldrarna var jobbiga. Nu när man har blivit äldre (och klokare..!) så tycker man att dom är fina. All kärlek till mokki och pokki ♥
..sätter sin prägel. Fina vänner ska man ta hand om. Elin Öster ♥
Grattis på födelsedagen världens bästa pappa! :)
