"jag vill inte kasta dig till vargarna"
Kategori: Allmänt
Igår var det the Day med stort D. I fem veckor hade jag fan laddat upp. Började bli nervös i lördags kväll och när jag vaknade igår kunde jag knappt äta frukost och spillde ut juicen på bordet. Så fort jag kom in på Sats Spårvagnshallarna släppte det. Jag tänkte att "fan i helvete, jag är ju gjord för det här. skärpning!". Balla ur eller prestera.
Vi var 12 eller 14 pers. 2 skulle gå vidare. Alla hade 10 minuter på sig att visa vad man gick för. Jag kände mig säker på min grej och körde på. Jag tycker själv att det gick bra! Det jag hade tänkt att jag skulle göra, gjorde jag osv. Sen är man alltid självkritisk.
2 h senare var det dags för domen.
- Det där gick ju jättebra Emelie! Gud vad imponerad jag är!!
(Yes, satan i helvete jag blev godkänd hann jag tänka där)
- Du har utvecklast enormt sen du var på SAFE. Hela du utstrålar instruktör, man blir glad när man ser dig, du bjuder på dig själv, får med gruppen, använder kroppsspråket och tekniken har blivit mycket bättre. Jag ser att du har lagt ner tid på att öva. Du är verkligen jätteduktig!! Men du är mitt stora frågetecken idag..
(Och det där "men'et" punkterade hela mig, tror t o m att det syntes att jag skönk ihop)
- Men.. du tappade takten ibland och tappade lite med ansträngningskänslan.. Det vägde mellan dig och XX. Och jag måste tyvärr säga att du inte blev godkänd idag. MEN DU MÅSTE ANMÄLA DIG TILL NÄSTA TRÄFF! Lova mig det!!!! Maila, ring mig hur mycket du vill. Jag vill inte släppa dig och du får inte ge upp nu! Jag vet att du klarar det då, du är så gott som klar redan.
Ge upp var exakt det jag tänkte göra. Aldrig mer ska jag cykla. Aldrig mer gå på en spinningklass. Kasta mina cykelskor i Årstaviken eller elda upp dom. 18 500 kr rätt ner i ingenting. 18 500 spänn har jag lagt ner på utbildningen, plus x antal timmar i och utanför cykelsalen. Bitter, besviken, ledsen och förbannad. Störd reaktion, undrar vad som egentligen försegick i min skalle?
Dom återstående minuterna av det där samtalet kommer jag inte ihåg, blev så jävla ledsen och besviken. Jag ville bara gå, komma bort därifrån på en gång. Sjunka genom marken och skrika så högt så att allas trumhinnor skulle sprängas. Så gott som klar, jag klarade det för i helvete inte. För mig var det det enda som räknades. Det var därför jag hade kommit dit. Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan i helvetes jävlar.
Grinade från gymmet, hela vägen hem på tunnelbanan och bussen. Folk måste ha trott att nån hade dött, mitt hjärta hade dött. Hela mitt jag blev till en enda stor pyspunka. Sen grinade jag i 3h till och fick skitont i huvudet. Det kändes tomt. Som att nån hade lämnat mig ett tag. Min cykelglädje hade lämnat mig. Förstå känslan, jag har verkligen lagt ner tid och energi på att öva, kämpat och hållt på. Och på 5 min är det liksom bortblåst. Det var för IGÅR som jag hade gjort allt det här. Kabrak så föll jag som en fura. Ansiktet rätt ner i asfalten. Fy fan. Total besvikelse rakt igenom. Kan inte ändra på nåt nu, jag gav allt jag hade. Mer än så kan man inte göra.
Nu går tankarna fram och tillbaka. Tappat suget och inte tappat suget.. Det återstår att se när discocykeln gör comeback, just nu känns jävligt långt bort, men när dagen kommer så har jag redan gjort en ny playlist. Gjorde den igår av ren frustration. Och den är tung, jävligt tung.
(Ursäkta alla svordomar, men jävla fan)
Nångång hoppas jag att jag kan läsa det här och skratta. Nångång.
Bloggadress: http://michaelapauline.blogg.se/