- everyone deserves to sparkle

Att ha mål är något alla borde ha, något att sträva efter för att känna att man kommer någonvart. Men när målen stiger oss åt huvudet och man försummar det man har runt omkring sig, är målet då värt allt när du väl har uppnåt det? För någon som är 100% inställd på att nå målet med bravur glömmer nog lätt sin omgivning och dom som finns där. Kanske borde man ta ett djup andetag och fokuserat på nåt annat för en sekund för att kunna vara nöjd med det man har åstadkommit hittills. Kanske unna sig en dag utan krav och prestationsångest, att bara vara. Det är lätt att köra in huvudet i väggen om man inte ser upp. Alla är olika, jag tenderar till att kämpa på och när det inte händer nåt så lämnar jag det och går vidare. Kan ha 100 olika saker som är påbörjade med inte slutförda bara för att jag inte orkar lägga in sista rycket för att det ska bli klart. Andra tenderar att bita sig fast ordentligt i uppgiften och köra på i 120 medan folk försöker rycka tag i personen för att sakta ner tempot. Hur får man balans i det hela? Kan man någonsin bli nöjd över det man har gjort? Är den som alltid går vidare när en uppgift är klar bättre än den som kan se tillbaka på vad man åstadkommit? Jag tror att man måste kunna se tillbaka på saker då och då för att kunna se värdet i det man gör, man kan nog lätt bli blind om man bara blickar framåt och jagar utmaningar dagarna i enda. Att tillåta sig själv att ta ett nederlag kan bara få dig att ta en funderare och utvärdera vad som gick fel för att sedan göra om det, och göra det bättre. Ingen är bäst på allt, men alla är bra på nåt! :)