De senaste fyra veckorna har jag haft som mål att inför varje ny vecka ska jag gå in med ny energi. Försöka vara positiv hela tiden. Men det går fan inte. Söndagsångest redan på söndag eftermiddag. Praktikångest måndagmorgon. Drar ner mig själv i skiten vareviga dag. Det är inte likt mig. Jag är inte sån. Brukar inte vara sån. Sur, bitter och tvär. Oskönt beteende, japp. Blir nästan glad när jag åker hem. Blir glad när jag kommer hem och när jag tränar. Tack endorfinerna för att ni fortfarande ställer upp. Jag har bevisat för mig sjäv nu att jag lätt kan fastna i samma mönster, men har svårt att ta mig ur dom. Just nu känns de lättast att vara bitter i fyra veckor till, börjar ju vänja mig vid att vara det så! Jag ber om ursäkt ifall jag är en riktig grinolle ett tag till. Det kommer gå över, sen!

Hela förra veckan var mongo, åt allt som kom i min väg och OJ så gott det var! Orkade inte träna, ojsan. Sov inte så jättemycket, ojsan. Drack för lite vatten och för mycket kaffe, ojsan. Åt lite mer kakor och godis, och det var lika gott som innan! Jättemycket ojsan. Inte det smartaste sättet att trösta sig själv på det där med tröstätande. Ibland blir det inte som man har tänkt sig kan man säga. Nu vecka, nya tag.

Just nu är jag så trött så att det känns som att jag ska börja gråta. Gick från gullmars hem i hopp om att frisk luft skulle hjälpa mig att vakna till liv. Inte heller det hjälpte. Nu är jag där igen, surträsket!!!! Så förbannat lätt att trilla dit, kämpa nu Emelie! Kanske kan en liten powernap rädda min dag. Om inte annat så kommer ett efterlängtat spinningpass göra det, sjukt pepp!!!!! En riktigt svettpass kan verkligen få mig på andra tankar!