- everyone deserves to sparkle

 

LYCKA ÄR ATT...
Lycka är ... förvissningen om att det kommer att lösa sig.
Lycka är att ... känna att saker börjar gå åt rätt håll igen.
Lycka är att ... äntligen komma överens med sig själv.
Lycka är att ... dela sin upplevelse med andra.
Lycka är att .. få bocka av surdegen från listan.
Lycka är att ... när man satsat stort få vinna stort.
Lycka är att ... ge eller få ett positivt besked.
Lycka är att ... kunna sluta fred med sitt förflutna och se framåt.
Lycka är att ... hjälpa andra se, förstå, lyckas, tro på framtiden.
Lycka är att ... engagera sig, bli ett med, sugas in i det man gör.
Lycka är att ... känna polletten trilla ned och se lösningen.
Lycka är att ... lägga sig lite klokare än när man klev upp.
Lycka är att ... ha en klippa och vara klippan när det behövs.
Lycka är att ... känna tilltro till sin egen förmåga.
Lycka är att ... ha något att se fram emot, längta till, sträva mot.
Lycka är ... friheten att kunna omdefiniera, riva upp, börja om.
Även när du haft det tufft, räkna alltid de lyckliga stunderna först.

Vad är lycka för dig?

 

Denna eviga jakt efter en tid som alltid går alldeles för snabbt. Mina veckor känns ungefär såhär:

 

- Vaknar måndag morgon och tänker "låååångt till fredag"...

- Torsdagkväll tänker "jävlar vad veckan gått snabbt". Funderar på vad jag faktiskt gjort under veckan, minns inget förutom att jag gått till jobbet (bra..)

- Inleder lördagmorgon med veckans ösigaste (oftast) spinningklass, tänker "hela helgen kvar"...

- Söndagkväll tänker "vad hände med den här veckan????"

 

Hur frustrerande är det inte att känna att man inte hinner greppa dagen, innan man redan passerat den, och börjat om på en ny dag? Jääääkligt frustrerande. Tex. senaste inlägget jag skrev var för 1 månad sen, kändes som förra veckan. Och den veckan jag brunkade på 8 träningspass på en vecka, kändes också som förra veckan. Sist jag räknade veckorna till semester var det nog 5 veckor, nu är det 2 veckor kvar. Och vi är redan inne i november. Hjälp! Helt uppstressad... 

 

Jag gillar att göra saker, helst för mycket hela tiden, blir mer trött om jag inte gör saker. Jag är en trött människa (dagens mest sanna sanning), kraschar i säng som ett vingkapat plan varje kväll (skulle helst sova kl.21 varje dag), kryper in i duschen på morgonen och tänker alltid IKVÄLL LÄGGER JAG MIG TIDIGARE!!!! Ibland undrar jag om börjar bli senil eller gör jag för mycket saker för att ens komma ihåg saker som faktiskt är minnesvärda?

 

Hittade förresten en lista jag skrev 13 augusti. Dags för avprickning?

Shit. Dagarna går så snabbt nu. Känns som att det är måndag svisch sen fredag. Dom 4 sista veckorna har gått i rasande fart. Har inte hunnit stanna upp och reflektera över vad som försegår i mitt liv nu. Håller knappt koll på dagarna längre. Den ENDA dagen jag har stenkoll på är söndagar. För då är det min enda sovmorgon.

 

Har hunnit avverka 3 veckor på SATS nu, totalt 6 cykelklasser. Två helt olika grupper med olika "behov". Helt olika pepp och snack under klasserna. Olika målgrupper helt enkelt. Lite anpassning är det som gäller. Ibland lite svårt med tanke på att jag jämt är sprallig, glad och skrattig. Måste liksom tygla den sidan av mig själv lite grann.  Ibland, som i torsdags, går det inte att lägga band på sig själv. Och då är det 150 % Emelie genom hela klassen! :P Givetvis är jag alltid mig själv! Men ibland måste man vara lite mera.. seriös? Ni som känner mig, vet att det inte är speciellt ofta jag tar på mig seriösminen haha. Men såhär är det, gillar man det inte så tvingar jag ingen att komma tillbaka. Take it or leave it!

 

Min klass på lördagar tror jag är min favorit. Idag... jäklar idag. Jag lovar, det var MAGI! Kollade bokningslistan, 8 pers bokade, 15 avbokningar (WHAT), vädret eller?!? Brukar vara minst 20 pers iallafall. 7 st kom, och av dom 7 var det 4 stammisar och 3 nya. Jag tänkte att det kunde bli en svårdragen klass och att jag skulle få kämpa livet ur mig. Men jag hade SÅ fel. Helt klart bästa klassen (har inte så mycket att jämföra med, än)!!!! Shit vad vi körde. Alla energi, all glädje, gåshud, endorfiner... vilket ös. Deltagarna peppade varandra (behövde knappt säga nåt själv förutom vad som skulle göra), krigade, kämpade, bet ihop och GAV ALDRIG UPP. Jag har aldrig varit så svettig som idag (måste vara brallorna som gör folk helt galna!) 

 

 

Under uppvärmningen sa jag till dom att dom skulle sätta upp ett mål med dagens träning, OCH hålla sig fast stenhårt  vid det HELA klassen igenom. Trots att det är jobbigt, tungt och överjävligt. Påminde flera gånger om att INTE släppa målet!! Tror ni det funkade? SÅKLART! Fick höra att det här var det jävligaste passet dom gått på, men att dom ALDRIG känt sig så nöjda efteråt. Tror ni jag blev stolt då? JA! :) 

 

Träningsmässigt går det framåt. Lite för mycket denna vecka. 2 bodypumppass, 1 core, 1 bodybalance, 1 aerobic och 2 cykelklasser. Ingen sovmorgon imorrn! Ska jag vicka på SATS Älvsjö kl.10:30, en 55 min cykel också. Kroppen känns hyftsat fräsch ändå, men jag börjar lite sådär... Trött. Totalt 8 träningspass på en vecka, HUALIGEN! Gäller att hitta någon form av balans i allt. Svårt när det är så roligt att hålla på :D 

 

Nu ska jag börja pilla på nya playlist och ta en efterlängtad powernap på soffan :)

 

JAG HAR TAGIT MIG IGENOM ETT HALVMARATHON!! 

 

Solen sken hela dagen och det var perfekt temperatur igår. Inte helt laddad inför att springa 21 km. Men jag måste säga, med tanke på att jag aldrig sprungit längre än 15 km och det var en gång, att jag är nöjd med min tid på 2h15min. Jag hade som mål att komma in på 2h18min och att jag inte skulle sätta press på tiden. Det skulle få ta den tid det tog.

 

Första 5 km tog 30:50, sen andra 5km 32:30 kändes helt ok. Försökte hitta ett tempo som kändes ok att hålla i en hel evighet. Efter 10 km kände jag att jag var sinnessjuuuuukt kissnödig. Såklart. Så det var bara att ta en avstickare till en bajamaja, kissa snabbt som fan och sen ut och fortsätta haha.

 

Tredje 5km gick på 31:48, efter 12 km började jag känna av mitt skavsår och att det började göra ont i knäna, men inget som jag inte kunde ignorera. Sista 5km tog fan 33:46, när jag hade passerat 18km kändes det som att mina knän skulle ge upp, fötterna värkte, skavsåret sved och höfterna... Oooh dom höfterna. Men jag ger fan inte upp!!!! Körde höger, vänster, höger, vänster, KÄMPA i skallen. När vi kom ner för backen vid Slussen var det 1km kvar. Nu jävlar i helvete är jag snart framme!! Försökte öka tempot men de kändes som att springa i sirap (sirapstempot hade jag känt i 6km.. känns som att man tar i men inte kommer nånstans). Rundar Slottet, och där är det en liten uppförsbacke. Helvete med den uppförsbacken jag ska i mål nån jävla gång. Kutar som en idiot och krutar på med mina sista krafter (det gör ONT i kroppen nu kan jag säga). Spurtar in i måååål på 2h15min. Efter att ha hämtat andan och känt efter kände jag att det var ju inte så jobbigt trots allt :D

 

Jag trodde att det skulle vara grymt jobbigt att ta sig runt. Men konditionsmässigt hade jag kunnat trycka på mer, men min kropp var inte helt med på noterna. Hade jag tagit i mer hade jag nog inte klarat mig runt alls. Idag är det stelt och ömt i kroppen. Känns som att någon har pucklat på mig, HÅRT. Ska givetvis anmäla mig till nästa års halvmarathon och då ska jag in under 2h! 

 

Grattis till pappa som tog sig in på 1h49min och Johan på 1h42min :D

 

 

 

Sedan en annan rolig sak också! I måndags åkte jag ner till Västerås för att delta på en av SATS träningsträffar (träningsträff = audition när man söker som gruppträningsintruktör till SATS. Som en arbetsintrevju ungefär...). Som ni vet har jag kämpat som en dåre för att komma in på SATS som cykelinstruktör. Och i måndags blev jag äntligen godkänd!!!! SÅ JÄÄÄÄVLA GLAAAAAAAAAAAAAD!!!!!!! Helt klart värt att åka till Västerås i smyg. Hamnar i Farsta och Heron City verkar det som. Ska till Heron imorrn och Farsta senare i veckan och skriva på papper. Kommer bli så jäkla kul att äntligen kunna hålla klass på riktigt! 

 

Och sen såklart, grattis lillebror till MC-körkortet!

 

Vilken kanonvecka det har varit :D

 

 

Börjar bli lite sådär "shit-nu-är-det-nära-och-jag-har-inte-förberett-mig-som-jag-borde" hjälp. Har bara mig själv att skylla såklart :) Hur har det här gått? Löpte senast förra veckan, och det var tuuuuungt. Mina 5 värsta km och då tog jag inte ens i. Så i veckan har jag bojkottat löpningen och kört 3 st 55 min spinningpass, eller ett var kanske 45 min, och bränt av ett Grit Plyopass. Shit, Grit..... Värsta 30 minuterna... Ingen vila, intervaller, intervaller, intervaller, blodsmak i munnen och mjölksyra i hela kroppen. FIck lite inspo till ett nytt upplägg till spinningen (den dagen jag börjar jobba som cykelinstruktör....), kommer sätta allt på prov. Riktig djävulskörare!

 

Imorrn ska jag och pappa ut och springa 15 km i Ursvik. Jag har redan börjat förbereda mig mentalt, lika bra. 15 km är långt. Varken min kropp eller hjärna har testat på den distansen tidigare. Tror mest att det är hjärnan som kommer få det jobbigast, och höften. Den där gamla höften är på det bråkigaste humöret sedan Jesus dog. Alltid ska man ha ont någonstans. Och NEJ, jag känner inte efter. Känner efter gör jag oftast försent. 

 

Jag ska också försök hitta nån festlig tröja som syns till på lördag ifall det är någon som ska komma och heja :D

 

I lördags var jag på ytterliggare en kurs som Röda Korset höll. Medmänskligt bemötande. Det var 6h av självreflektion. Väldigt givande och känslomässigt. Alla med olika bakgrund och historia. Man fann varandra på något märkligt sätt. Förutom att det var föreläsning och diskussioner, fick vi göra två övningar. Den ena skulle simulera att det hade hänt en lägenhetsbrand där de som inte var skadade, men chockade, skulle samlas där vi Röda Korsare fanns för att stötta. På något konstigt sätt blev övningen nästan verklig. Fullt fokus på att lugna och stötta. Vara varsam, lyssna, värma, finnas där. Klappa och ta om hand. Greppa tag om människan och inte släppa.

 

Den andra övningen var en riktig själakramare. Denna gång skulle vi låtsas att en av oss kom till Röda Korset för att bara prata. Den som skulle vara lyssnaren skulle berätta att vi har tystnadslöfte osv. Det började med att man inte visste vad man skulle berätta. Kunde antingen vara nåt som hänt en i livet, eller nåt påhittat. Sen blev det så känslosamt och naket. I 20 min satt jag och lyssnade (och nästan grät). Vissa saker tar lite hårdare än annat har jag märkt. Vet inte när jag började bli såhär mesig?! 

 

Att vara medmänniska är vi nog alla. Man behöver inte gå kurser för det. Men kurserna kan man inte få för mycket av. Det kanske kan få en att se saker på ett annat sätt. Reflekterar kanske annorlunda. Plus att man träffar massor med nytt folk :)

 

Nästa steg nu är att bli en "guide" för flyktingungdomar. "På infoträffen kommer jag berätta lite om volontärt arbete, Socialtjänsten kommer att informera om målgruppen, ensamkommande flyktingungdomar. Tanken är att vi försöker få volontärer som vill jobba ideellt som guide. T.ex. göra aktiviteter, lotsa in i föreningslivet, byta erfarenheter inom yrkesområden, hjälpa till med läxor. Min tanke är att försöka samla alla goda krafter för att hjälpa dessa ungdomar att känna sig välkomna och trygga i vårt samhälle." 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan givetvis undra hur tankegången gick när jag anmälde mig till halvmaran. Gick den inte alls? Gick den helt åt fel håll? Eller, tänkte jag att det här vore en roligt utmaning! En bladning av allt kan jag nog säga. Jag ser inte mig själv som nån löpare. Mer.. motionärsjoggare. Är ute och springer på sommarhalvåret. Annars är jag mer en hängiven spinnare på gymmet. Jag saknar spinningen (framförallt att instruera. Det är MAGI <3 skulle kunna skriva en hel bok om hur roligt jag tycker att det är. Någon form av störning på det kanske..)

 

Så hur blev det såhär då? "Springer för att det är roligt" den meningen skulle aldrig komma ur min mun, det är nog mer en lögn än en sanning. I ärlighetens namn, vem springer för att det är roligt? Det har jag alltid undrat. Säger man så för att lura sig själv? Lopp är roliga att springa, ja. Löpträna, nej. Jag: "springer för att se om jag klarar det". Så är det. Och någonstans i det hela blir det väl också roligt. Fast jag kanske inte HELT kan erkänna det... Än.

 

Uppladdningen för halvmaran har ju gått sådär va. Tränade ganska bra inför Midnattsloppet och Bellmanstafetten. Men det var 1 vecka sen sist jag rörde på påkarna. För sen kom en idiotisk febersläng och förstörde hela min planering. Väldigt... Onödigt. Så vad gör man? Det bästa av situatuionen och planerar om (ja, jag HADE planerat..). Åtminstonde 2 långdistanser ska hinnas med, alltså över 15 km. Kanske 20 km om jag känner för det (hur man nu ska kunna känna sig sugen på nåt sånt?! Obegripligt..). Fick ett mail av pappa (som också ska vara med, och Johan såklart!) angånde kostuppladdning inför långa lopp. Om man läser mellan raderna så är det HELT OKEJ att äta chokladbollar dagarna innan, bara för att ha lite extra att ta av. Den trenden började jag anamma för 2 veckor sen redan. Gäller ju att vara pro-active ;)

 

Det största problemet jag har: hjärnan (knän och höfter som inte är överens med asfalt). Jag vet hur jag funkar. 21 km är låååååångt för en som tycker att 10 km är lååångt.

- "Kom igen Emelie, nu går vi lite"

- "Kämpa, höger vänster höger vänster fraaaam! Spring spring!".

Den delen som vrålar gå, kan dra. Höger vänster höger vänster-mantrat funkar oftast bra. Jag kan bara göra mitt bästa, och sen nästa år kan jag göra det ännu bättre. För då kan jag kanske komma på att jag tänkte springa halvmaran tidigare än 3 veckor innan loppet går...

 

Målet: motbevisa mig själv att det går. Det tar den tid det tar (helst typ eehh...2h... men ja... 2:15 går ju också, eller 2:25...så länge jag tar mig runt!). Tänk om det tar jättelång tid!! Då får jag fasen skämmas asså. Helt otränad är jag ändå inte, fast bara lite :)

 

 

 

Oj, som jag hade längtat efter i söndags. Det var några år sen sist. Och det är lika bra varje gång. Tänk, 2h med gåshud, allsång och glädje. Kent är mina tonår. Kände mig som 15 år igen. Nostalgisk som jag är. Glömde för en stund bort att det var 10 år sen jag var 15, kändes som igår. 

 

Jag slutar aldrig förvånas över hur minnen kan komma tillbaka när man lyssnar på gammal musik. Saker som glömts bort helt plötsligt finns där igen. Hur vissa låtar drar en tillbaka i tiden. Det var som en bergochdalbana med minnen för 10 år på 2h. Känslostorm! Helt euforisk när jag kom hem. Hur är det möjligt att man kan påverkas så starkt? 

 

Nu spelas i princip inget annat än Kent. Hemma, på jobbet, på tunnelbanan, på bussen. Överallt. Hela tiden. Jämt. Inte helt uppskattat av alla, men äsch! :D

 

 

 

(bild lånad från dn.se)

Hurra! Idag är det dags igen för stans hurtigaste tillställning. Midnattsloppet. Det här blir mitt tredje lopp. För första gången har jag förbrett mig med iallafall med lite fler löppass än tidigare år. 

 

Första gången jag sprang Midnattsloppet var 2009. Jag överdriver INTE när jag säger att det var den VÄRSTA upplevelsen i mitt liv. Jag hade absolut inte tränat nåt innan och tänkte att "1 mil kan man kriga sig igenom". Visst, det kan man. Men att springa 1 mil på asfalt... Sagt och gjort. Jag krigade mig igenom loppet (det skall tilläggas att jag kan räkna på 1,5 hand hur många gånger jag har sprungit 1 mil än idag). Tvärdog vid Sofia Kyrka och sprang dom sista 5 km på ångorna av min envishet. Kom i mål och tänkte att "nu dör jag". Ont exakt överallt, mina (pingis)lungor skrek i kroppen för jag hade väl hållt andan när jag skulle ge mig på spurten haha. Och jag tänkte att jag kommer ALDRIG göra om det här igen. Tid: 1.07

 

Men så förra året tänkte jag att ja men äsch, det kan väl vara kul! Sagt och gjort, anmäld igen. Nu hade jag varit lite pro active och börjar löpa två veckor innan och hade väl fått ihop 3 varv runt Årstaviken och två kortare sträckor. Jag visste ju sen innan att jag kunde kriga mig igenom milen. Sjukt laddad sprang jag där och tyckte att det gick som en dans, sen kom backen vid Sofia Kyrka igen, jag fick flashbacks från första gången jag sprang och tänkte att JÄÄÄVLAR EMELIE KOM IGEEEEEEEN!! Höger vänster höger vänster höger vänster. Funkade fint, men ack så trött man blir. Försökte hålla någorlunda koll på klockan för jag ville ju komma in under timmen. Med 3 km kvar tyckte jag att jag kände mig OFÖRSKÄMT pigg så jag la i en till växel. Jävligt smart. Halvt död på upploppet kommer en riktigt triggerlåt. Vad tror ni händer då? JO! DÅ RINGER MAMMA!!! Mitt i allt! Jag fick alltså avsluta spurten med min ringsignal i öronen. Tack mamma :P Tid: 1.02

 

Så i år då. Hur ser det ut? Jag känner mig hyffsat redo! I och med att jag ha kört spinning som en idiot hela våren så finns det liiiite kondis iallafall. Även om spinning absolut inte är som att springa. Jag har fått ihop kanske 8-10 löprundor nu under sommaren så pingislungorna borde klara sig bättre. I år ska pappa vara med också. Skitkul, elitcyklisten liksom. Han säger att han tror att jag kommer slå honom. VILKET SKÄMT! Han cykla 33 mil på 11h förra helgen, vadå att jag kommer slå honom??? Kommer stå bredvid honom i startfållan (vi startar i samma grupp) sen svish så är han väl redan i mål. Och som vanligt har jag som mål att komma in under timmen. PLUS!!!! Nu kommer det roliga. Jag och en vän har slagit vad. Den som springer långsammast måste springa i clowndräkt nästa år. DÅ kan man ju inte annat än att springa som om det gällde livet! Startskottet går 22:15 ikväll. Nu ska jag ladda med godis och musik!

 

Feel free to gissa tiden på milen. Jag gissar 59 min 48 sekunder. Och om någon ska komma in och kika, jag har det RÖDASTE ansiktet och rosa skor. Även en blå tröja ;)

 

 

 

Nu är det dags igen. Den årliga höstångesten brakar in i mitt liv som en klockren fullträff i krysset. Jag har febrilt försökt kämpa emot enda sen min födelsedag. Det är då det den brukar komma smygandes runt hörnet och flina lite, ungefär som "om 4 veckor är det snart slutet på augusti mohaha". Och för mig är hösten här så fort almanackan börjar närma sig september. Då är det bara att vandra i mörker fram tills april. September, oktober, november, december, januari, februari, mars.... 7 månader! I 7 månader lever jag på hoppet om att dom andra 5 månaderna ska bli ett soligt, mjukt, skimrigt, fluff som doftar hav och nyklippt gräs varje dag. Önsketänkande? Ja. Jag ger aldrig upp. Samma sak varje år. Och i år blev jag grundlurad.

 

Men det värsta. Det värsta (jag kommer inte få medhåll!) är en solig höstdag, men färgsprakande träd och klar luft. Naturen är jättevacker. Men låt dig inte luras av dess vackra yttre... En vecka senare har den inget att stoltsera med längre. Ett naket livlöst träd som gått i dvala. Och vi, vi står där snopna och får vänta på att trädet ska komma ur sin dvala och få fina små knoppar som är startskottet till en ny vår. Jag är inte bitter riktigt än :) Det är ju trots allt bara 13 augusti. Fina sommarkväll. Svalorna sjunger utanför, molnen är rosa och Bon Iver plinkar på pianot i vardagsrummet. Det känns som att jag är kär i livet idag. 

 

I och med att jag känner mig lite sådär extra glad idag så har jag fått tummen ur och gjort en lista på sakera som jag vill göra, ska göra, kommer att göra. Den är helt utan inbördes ordning och har skrivits så som sakern har ploppat upp i huvudet:

"Hur mycket tycker du att du är värd som människa?

Människor har en tendens att nöja sig med lite fast de har en potential att få så mycket mer i sitt liv. Så mycket mer glädje, lycka, framgång, trygghet, kärlek, you name it. Vi är värda så mycket mer.

Jag tror att det är svårt att vara lycklig om du inte känner att du får ut det du har inom dig. Det kommer att gnaga i dig att veta att du kunde blivit så mycket mer, gjort så mycket mer och haft så mycket mer.

Helen Keller sa en gång: ”Man kan aldrig nöja sig med att krypa när ens drift är att flyga”

Om bra kan bli bättre – varför nöja dig med okej?

Om mästerlig är inom räckhåll – varför vara medioker?

Om mycket är möjligt – varför bara sträcka dig efter lite?

Låt den här dagen bli en dag då du visar vad du är värd och att du faktiskt är värd det!

”Somliga ger upp sina strävanden när de just är på väg mot målet. Andra når en seger genom att i sista stund sätta in större ansträngningar än någonsin tidigare.” – Herodotos

Vem har sagt att du inte skulle vara värd att få leva din dröm?"

Text: Olof Röhlander www.upphopp.se

Läs tredje stycket nerifrån http://gittanbakar.blogspot.se/2010/07/tiden-gar-fort.html 

För två år sen var det en liten parentes i mitt liv att jag skulle brunka mig igenom två år på IHM. För två år var det mycket i mitt liv som var parenteser. Ingen big deal att jag skulle börja plugga, tänkte att jag skulle glida genom skolan och klara allt galant (hur fan tänkte jag då?!). Mycket snack och liten verkstad. Hade STORA planer, men gjorde inte ett skit med planerna. Sen började jag plugga. Som en smocka i nyllet fick det mig att inse både det ena med det tredje. Varför ska jag gå runt med massa planer och drömmar om jag inte gör nåt åt dom? Sagt och gjort! Nu har jag diplomet i min hand. Tack alla ni som trodde (eller åtminstonde låtsades tro hahaha) på mig när jag själv tänkte att allt gick åt skogen.

Under hela min utbildning har min hjärna varit helt uppe i kurser, böcker, tentor, pengar (som aldrig fanns haha), ångest, stress och glädje. Jag har satt mig själv på pottkanten x antal gånger och gjort annat istället för att plugga till tenta. Det fanns andra saker som var roligare. Det straffade sig! Så jävla hårt. Nu sista terminen har jag slitit som en dåre för att ta igen det jag missat. Tack vare dålig karaktär. Ett tag trodde jag inte att jag skulle klara det. Karaktären byttes ut till det bättre. Jag kom tillbaka som skrällen. BOOM!

Det är ändå med blandade känslor som jag nu ger mig ut i arbetslivet på riktigt (ja jag har ju såklart jobbat innan jag började plugga). Men nu är det verkligen på riktigt. Jag jobbar med det som jag har pluggat till. Säcken knyts ihop nu. Its for real now. Nu är det inte på lek längre.

Summa kardemumma. Nu är jag klar. Och det känns så JÄVLA skönt. Allt slit, all ångest (nästan all) har varit värt det nu i efterhand. När man väl sitter i skiten och är beredd att ge upp. Kasta ut böckerna från balkongen, krossa miniräknaren med hammaren, riva anteckningarna i tusen bitar. Skrika i kudden av frustration. Då sitter det i skallen. Den envisa jävlen kommer fram, skriker i skallen att det bara är mesar som ger upp. Och så fortsätter man några timmar till. Det är så det funkar. Vill man så går det, då gör man det. Huvudet i kaklet. 

Nu är nästa mål att bli godkänd av SATS. 100% fokus där nu. Jag är utbildad och klar cykelinstrukör. Jag strävar efter att ha SATS som arbetsgivare. Visst, jag kan söka på Friskis och dom andra också. Men icke!  Så, jag behöver er hjälp. Jag behöver er närvaro i cykelsalen så jag har lite att jobba med. Lite utmaning, alla är välkomna. Jag har mitt lilla gäng på 4-6 pers som kommer varje gång (TACK!!). Cykelvana som icke cykelvana. Lagom promotion av mig själv här nu MEN Sats Tule varje torsdag kl.19 är det cykelklass i "utbildningssyfte" med mig. Våga testa en gång, är det inte din grej så fine jag tar det. Rata aldrig nåt innan du testat ;) Jag lovar att det blir en svettig upplevelse! 

PUSS

Nån har dragit ur proppen. Stel-, stress-, hets- och ångesproppen. Hejdå med dig din jävel! Hoppas att vi aldrig mer ses!!!!!!!!! Så jävla skönt. All press och stress och skit släppte. Har gått på helspänn i några veckor nu. Som en duracellkanin. Det har bara bara varit "kör, kör, kör, kör hela vägen in i mål". Nu har jag passerat målet. Det ligger bakom mig nu. Det gick så fort. Tjoff så var allt klart. Allt som jag har kämpat och slitit för är över. Klart. Slut. Fixat. Finito. Kan nästan beskriva känslan som tomt. Eller är det fritid som är det rätta ordet kanske? Jag har nu officiellt fritid. Behöver inte planera mina helger för plugg. Förstår ni! Helg = ledigt! Hurra :D